Nu är det konstaterat, det känns overkligt, som ett slag rätt i magen. Jag har nog inte riktigt fattat faktiskt. hur kommer mitt liv bli nu?

Det värsta av allt var att gå till sjukgymnasten direkt efter.
"hur mår du?"
"jo det är bra" (nej det är inte bra! jag har nyss fått ett livsavgörande besked och jag vill skrika rakt ut), fejkler.

Ringde Emma påväg hem. Pratade ut och så och det var riktigt skönt. Man märker verkligen hur mycket vännerna betyder i såna här situationer. Pratade även om annat vilket fick mig att för en liten liten stund glömma allt, eller inte tänka på det.
Hur som helst skulle jag vilja ligga och deppa ihop hela dagen, faktiskt. men jag vet att inget blir bättre av det. så jag ska dra mig iväg till vällingby med Emma nu om en stund, kan ju iallafall försöka.